Rotavirustestning innebär i första hand att detektera virala antigener, nukleinsyror eller viruspartiklar i fekala prover. Vanliga metoder inkluderar kolloidalt guldantigendetektion, PCR-nukleinsyradetektion och elektronmikroskopi. Den specifika metoden bör väljas utifrån kliniska symtom och laboratorieförhållanden.
Vanliga detektionsmetoder
Kolloidalt guld-antigendetektering (snabb upptäckt)
Princip: Denna metod använder en kolloidal guldtestremsa märkt med specifika antikroppar för att identifiera rotavirusantigener i avföring.
Procedur: En liten mängd fekalt prov blandas med ett spädningsmedel och tillsätts till teststickan. Resultatet bestäms av färgbanden (positiva resultat visar två band) efter 15-30 minuter.
Fördelar: Snabb, enkel att använda och låg kostnad; lämplig för öppenvårdsmottagningar eller primärvårdsinstitutioner.
Begränsningar: Låg känslighet (ungefär 80-90%); falska negativ kan förekomma; oförmögen att särskilja virala subtyper.

PCR-nukleinsyradetektion
Princip: Detektion uppnås genom att amplifiera rotavirus-specifika genfragment (som VP6- och VP7-gener).
Procedur: Viralt RNA extraheras från avföring, omvänt transkriberas till cDNA och amplifieras sedan med PCR. Resultaten analyseras genom elektrofores eller fluorescerande prober.
Fördelar: Hög känslighet (nära 100%), kan särskilja virala subtyper (t.ex. G, P), lämplig för epidemiologiska studier.
Begränsningar: Kräver specialiserad utrustning och tekniker; hög kostnad; lång handläggningstid (cirka 4-6 timmar).
Enzym-Linked Immunosorbent Assay (ELISA)
Princip: Använder enzym-märkta antikroppar för att binda till virala antigener, kvantifiera detektion genom en kolorimetrisk reaktion.
Tillämpliga scenarier: Satsprovsscreening eller forskningsscenarier.
Elektronmikroskopi observation
Princip: Direkt observerar rotaviruspartiklar (vanligtvis "hjulformade-") i fekala prover.
Begränsningar: Dyr utrustning, komplex drift; används sällan kliniskt.